Nicaragua i valtider
8 Nov, 2006
2005 deltog Emilie Herztberg i CIU:s utbyte med Costa Rica. Året därpå begav hon sig tillbaka till Centralamerika och bestämde sig för att stanna kvar i Nicaragua. Landet har nyligen genomgått val och Emilie rapporterar på plats från Granada.
"När jag stiger over tröskeln hemma hos min svärmor kastar sig två av hennes barnbarn över mig. De kramar mig och frågar exalterat vem jag tanker rosta på i valet. Under dagen har presidentkandidaten Daniel Ortega varit och hälsat på i deras kvarter i Granada, Nicaraguas berömda kolonialstad. Det hölls en liten fest på gatan utanför, högtalare vibrerade av reggaetonmusik, kepsar delades ut, piñatas slogs i småbitar och hela områdets barn kastade sig i en hög på marken for att komma åt godiset som trillade ut. Småflickorna hemma hos min pojkvän fick inte delta for sin mormor, men de tittade storögt på och bestämde sig for att Daniel var deras hjälte.
Granada är Nicaraguas största turistattraktion. Under högsäsong ar parken full av nordamerikaner och européer som strosar runt och strör pengar omkring sig, för allting här kostar en bråkdel av vad det gör hemma. Försäljare tar glatt ut tredubbla priset på vad de än är de säljer, på restaurangerna ger utlänningarna mer dricks per dag än vad servitörerna tjänar pa en vecka i fast lön. Pengarna strömmar in i staden.

Nu är det oktober och lågsäsong i hela Centralamerika. Dessutom är det väl den femte november, så Granada är helt tomt på besökare. Folk är nervösa, ingen vet vad som kommer att hända, vem som kommer att vinna valet och om denna vinnare kommer att missbruka folkets förtroende, som alla tidigare vinnare har gjort.
Det är 27 år sedan Daniel Ortegas socialistiska parti FSLN, sandinisterna, tog makten och kastade ut den tidigare presidenten Somoza. FSLN genomförde en läskunnighetskampanj och skänkte jord till de fattiga, bland annat med hjälp av Sovjetunionen. Under sandinisternas tid vid makten fördes ett krig mot USA-stödda contras, och många unga man dog den sandinistiska martyrdöden i detta krig. Landet klarade inte av kostnaderna och USA:s sanktioner och ekonomin föll ihop. Folk tröttnade och röstade bort Daniel Ortega 1990, och sedan dess har tre presidenter regerat Nicaragua. Den allmänna inställningen är att ingen av dem har gjort något annat an att stjäla och korrumpera.
De fyra huvudsakliga presidentkandidaterna i detta val är, förutom Daniel Ortega, Eduardo Montealegre, ALN, José Rizo, PLC, och Joarquin Mundo, MRS. Montealegre och Rizo är liberaler och Mundo ar en utbrytare från FSLN. Alla fyra pepprar folket med propaganda och lovar att radda Nicaragua ur fattigdomen. De vill skapa jobb, lösa energiproblemet och bekämpa korruptionen.

Daniel Ortega har hela tiden sedan förlusten 1990 varit politiskt aktiv och haft stort inflytande, men först nu verkar det som han ar nära en ny seger. Hans kampanjblad ber att vi ska "ge honom en chans i fredstider". Många matningar pekar på att han kommer att vinna och han står på många satt för en efterlängtad förändring.
Det märks i Granada att frustrationen är stor. Nu när turisterna har flytt får man en känsla av att det inte finns några pengar att tjäna någonstans, för vad drar tuggummiförsäljarna i parken in när ingen har råd att kosta på sig lyxen att tugga tuggummi. Servitörerna står plötsligt utan dricks och utan mojlighet att försörja sig på den miserabla lön de får. Det spanskägda elbolaget Union Fenosa slår av elen upp till åtta timmar per dag i hela landet, med ursäkten att deras generatorer inte har tillracklig kapacitet. Ingen vet vad som är den egentliga anledningen. Industrierna står ibland stilla hela veckor eftersom det inte finns någon el. Även det rinnande vattnet stängs av eftersom pumparna slutar att fungera.
Analfabetismen är stor, och man förstår varför när man besöker grundskolorna i förorten. Eleverna dyker upp om de har lust och undervisningsformen känns som Sverige for hundra ar sedan. Gatorna ar fulla av gropar och sopor, kommunhuset stängs med jämna mellanrum eftersom arbetarna dar inte far betalt. I princip alla gator är farliga på natten och polisen lyser med sin frånvaro. Alldeles for många barn ar hemlösa och köper lim for de pengar de lyckas tigga ihop. Folk ar trötta på att vara fattiga, på att hela sitt liv arbeta for att få mat for dagen. Allt, precis allt, behöver förbättras, upprustas och moderniseras.

Trots allt detta ar det många som inte tanker rösta. De kanske inte har någon identifikation, ar inte insatta överhuvudtaget eller tycker inte att det ar någon idé att rosta eftersom alla kandidater ar skurkar i vilket fall. Ett stort problem ar att folk inte har någon information om valet och om partierna eftersom de inte laser tidningar eller ser nyheter på TV. Detta leder till att de rostar på dem som har propagerat bäst, eller de som ar bast tränade i konsten att smutskasta andra partier. Vem som vinner valet kan därför bli, som så ofta, en fråga om vem som har mest pengar att lägga på valkampanjen.
Dagen då sandinisterna ordnade barnkalaset utanför min svärmors hus flög en helikopter runt ovanför Granada. Småflickorna pekade på den och sa att där flög deras farbror Ortega. Jag undrade varför de kallade honom farbror, men misstanker att det har något att göra med godiset de fick i sandinisternas namn. De är sju år gamla, men det kommer dröja innan deras mormor får råd att satta dem i skolan. De har nästan aldrig varit utanfor huset, for på deras gata bor det gängmedlemmar, pandilleros, och svärmor vågar inte slappa ut dem. De har ingen uppfattning om världen eller ens Granada, men de är redan hängivna sandinister, för farbror Ortega ordnade en riktigt fin fest på deras gata. Om han vinner valet, och vad han i sådana fall gör for Nicaragua, återstår att se."
